Att ett sårat hjärta ska läka tar lång tid, hur hårt man än försöker så kommer ändå alla känslorna tillbaka. Kanske inte när situation är som bäst, utan egentligen tvärt om. När allt redan är ett kaos kommer känslorna tillbaka. Vad ska man göra åt detta? Det finns inget att göra åt det. Kanske är det bara jag som inte kan behanlda förändringar på ett bra sätt. Kanske är det bara jag som det är ngåot allvarligt fel på?  Vem vet... troligen ingen förutom jag. Att jag mår dålig inombords är ingen som ser. Jag klistrar på mitt leende och låtsas vara glad i alla fall, men tyvärr håller inte alloitd klistret utam mitt "glada leende" försvinner och fram kommer den ilskna Ameli. Jag är kanske barnslig, det är säkert fler som skulle vara så dukttiga så och behandla situationen på ett "mycket bättre sätt än mig". Men jag är den jag är. Jag har svårt för förändringar och det tycker jag faktiskt att de som känner mig borde veta vid de här laget. Att ställa om mig från en hastig förändring tar väldigt lång tid för mig, och jag har svårare att bearbeta saker än andra (kanske?). Nåväl så ville jag bara skriva av mig här. För ibland känner man bara sig så ynklig i världen, som att man inte finns, som att ingen ser mig, som att ingen lyssnar på hur jag mår eller känner. Visserligen är det abra hur jag känner och det är säkert inte så "verkligehten ser ut". MEn folk måste ändå försöka sätta sig in i min situation, och jag måste också kunna sätta mig in i andras situationer.

Det blev visst ett långt inlägg. En väldigt tråkigt sådans där bara mina tankar och funderar flödar ut hej villt. Det är egenltigen bara onödiga tankar och funderaringar son bara irrar runt i mitt huvud.

♥Ameli